UNIKABOXEN tar en tur på väg 223 och besöker medeltida kyrkor

Här i den Sörmländska myllan har människor levt och verkat sedan urminnes tider. Området är rikt på fornlämningar från Järnåldern och från Vikingatiden. Sörmland är till exempel med sina över 400 runstenar, det näst runstenstätaste landskapet i Sverige efter Uppland.

Nyköping är en av våra äldsta tätorter och historiskt sett viktig under hela medeltiden. Att trakten kring Runtuna haft stor betydelse under Vikingatiden råder det inget tvivel om. Både skriftliga källor, fornlämningar och alla runstenar vittnar om detta. Den bördiga jorden mellan sjöarna och havsvikarna i kombination med möjligheten att transportera sig vattenvägen ut i Östersjön, gjorde platsen tidigt attraktiv.

Uppsa kulle är ett gravmonument i Runtuna socken, troligtvis från Yngre Järnålder/Vikingatid omkring 500-1000-talet. Graven har aldrig undersökts arkeologiskt varför åldersbestämningen baseras på liknande monument. Havet sträckte sig i en grund vik på den tiden ända hit och vidare upp till Ludgosjön. När främmande skepp rodde in i farleden såg de storhögen och förstod att här bodde mäktigt folk och så var det. I bygden fanns många runstenar och andra stora gravmonument. En av bygdens söner nämns på en av runstenarna. Han var med på det olyckliga Vikingatåget österut med Ingvar den Vittfarne från Strängnästrakten. Minnet av de stupade finns på en av runstenarna i Lid; han föll i Gårdarike. Gårdarike var Vikingarnas benämning på Ryssland.

Det är framför allt här i Sörmland man finner de så kallade Ingvarsstenarna. Det är en grupp runstenar som alla omnämner samma vikingatåg, nämligen den ödesdigra färden ner mot dagens Georgien och som leddes av Ingvar den Vittfarne. Enligt sagan ägde denna sista stora vikingafärd i österled rum mellan åren 1036-1041 och bara några få överlevande kom hem till Norden igen. Enligt arkeolog Mats G Larsson låg Ingvars hemtrakter mellan dagens Strängnäs och Stallarholmen. Vid Gripsholms slott i Mariefred står den mest kända av alla dessa Ingvarsstenar, nämligen den som är rest över Harald, Ingvars bror.

Utsikten från Uppsa kulle kan med lite fantasi framkalla syner av främmande skepp i den grunda havsviken. Skepp som roddes i den slingrande farleden lastade med sidentyger och vackra glasskålar, som här skulle bytas mot skinn och honung.

En av runstenarna vid Aspa nämner ortsnamnet Rauningi. Enligt Ynglingasagan mötte den beryktade Kung Ingjald Illråde sin död där. Det skulle kunna vara han som ligger begravd här i Kungshögen.

Flera av runstenarna i området är resta vid eller flyttade till någon av de många medeltida kyrkorna. En del till och med inmurade i fundamentet som i stigluckan vid Lids kyrka. Annars restes stenarna gärna vid den gamla Eriksgatan, det vill säga längs den väg som den nyvalde Kungen förväntades färdas på när han skulle hyllas i respektive landskap. Samtliga stenar är daterade till 1000-talet och visar att Kristendomen anammats i regionen och fått ett stabilt fäste.

På den slingrande vägen mellan Aspa och Lids kyrka korsar Eriksgatan Storån. Det som är kvar av Storån och rester av den gamla bron skulle passeras ganska obemärkt, om inte platsen utmärkts med runstenar, som fortfarande vittnar om platsens en gång så viktiga ställning.

En av stenarna vid bron, nedan längst till vänster, har runor som beskriver den gamla religionen. Den är unik för de Sörmländska runstenarna och den enda som nämner den gamla religionens gudar; Sandar reste stenen efter Joar, sin frände. Ingen föder en raskare son. Tor skydde (vården).

Ovan längst till vänster och längst till höger stenarna vid bron över Storån. De tre stenarna i mitten är från Aspa.

Eriksgatan vid bron över Storån ovan till vänster och genom Aspa till höger, så som det ser ut idag.


Spelviks Kyrka 1400-tal	Lids Kyrka 1100-tal	Runtuna Kyrka 1100-tal	Svärta Kyrka 1200-tal

Till skillnad från många andra riken infördes Kristendomen i Sverige utan erövring och våld utifrån. Det betyder inte att utvecklingen varit oblodig. Många missionärer led martyrdöden vid mötet med nordborna. Förändring skapades succesivt dels genom traditionellt och tålmodigt missionerande och dels genom ett utbyte med Kristna kontakter under Vikingarnas många handelsresor i Österled. När utvecklingen mot en region kontrollerad av den Kristna centralmakten i Rom började är lite svårt att säga, men redan på 700-talet händer det att Vikingar utomlands låter sig döpas till den nya religionen.

829 ber så Svearnas Kung Björn den Franske kungen Ludvig den fromme att hjälpa honom införa den kristna religionen i landet genom att sända en missionär. Munken Ansgar får i uppdrag att bege sig till Sverige och tillsammans med munken Vitmar kommer de till handelsstaden Birka på ön Björkö i Mälaren. Kungens omvändelse möjliggjorde att kristnandet genomdrevs uppifrån, initierad av kungen, som en utveckling mot ett mer till övriga Europa anpassat rike. Detta skedde genom flera parallella processer; dels genom att kultplatser, gravskick, traditioner och sedvänjor kläddes i kristen dräkt, dels genom att helt nya kristna sedvänjor och tankesätt infördes och anammades. Med kristendomen följde också den Europeiska medeltida kulturen, med bland annat krönta kungar, stenbyggnader och latinsk skrivkonst. Den förhistoriska järnåldern och det vi kallar Vikingatiden anses därför ha sitt slut kring år 1050 i Skandinavien. Under 1100- och 1200-talet organiserades samhället i socknar och stadsförsamlingar, med var sin kyrka. Det blev startskottet för den verkliga utvidgningen av det ärkebiskopsäte med Norden som missionsområde, som bildades i Hamburg 830 och där Ansgar efter sin resa till Birka blev den första Ärkebiskopen. 1103 blir Lund ärkebiskopssäte för Norden och 1164 får Sverige sin första Ärkebiskop i Uppsala. Senare exempel på samhällsbetydelse var mer detaljerade lagar i riktning mot ett rättssamhälle och spridande av Europeisk bildning via klosterordrarna. 1143 etablerar sig den första klosterorden i Sverige, Cisterciensklostret i Alvastra.

Kyrkorna kring Runtuna och Aspa indikerar ett stabilare samhälle där yttre hot inte varit lika påtagligt som kyrkor från samma period i områden närmare Stockholm och Östersjön. Kanske var den slingrande farleden lättare att försvara. Kanske fanns redan borgar och försvarsanläggningar som gjorde det överflödigt att bygga en Kyrka med försvarstorn och skyddsrum, som rundtornskyrkorna i Munsö, Bromma och Solna.

Ovan exempel på hur den nya religionen blandas med gamla invanda traditioner. Runstenar med Kristet budskap i anslutning till och integrerat i ny teknik, importerat till Sverige genom munkar och utländska byggmästare som enligt arkitektoniska mallar byggde kyrkor i en rasande fart runt om i landet med början på 1100-talet. Exemplen ovan är hämtade från Lids kyrka till vänster och Runtuna kyrka till höger.

Stenkyrkan är uppförd på 1400-talet, men dopfunten från 1100-talet tyder på att det sannolikt funnits en tidigare kyrka på platsen. Om det var en kyrka av trä eller sten har inte fastställts. Byggnaden består av ett rektangulärt långhus med kor i öster. Tillbyggnaden som syns på bilden ovan är sakristian som är placerad norr om koret. På motsatta sidan sydväst om koret finns ett vapenhus där huvudingången är placerad (se bilder nedan). Båda dessa tillbyggnader tillkom senare under 1400-talet. Sedan dess har inga större förändringar skett med kyrkobyggnaden och det vi ser idag är, förutom varsamma renoveringar så sent som på 1990-talet, original från 1400-talet. Lägg märke till de vackra takstolarna som förstärker det medeltida intrycket och minner om fornnordiska seder och bruk.

Från 1846 och fram till 1933 stod kyrkan öde. Taket förblev dock intakt och kyrkan klarade sig från väder och vind till dess att den återinvigdes av biskopen i Strängnäs 1933. Putsen var då sedan länge avlägsnad från yttermurarna, men då kyrkan restaurerades under 1990-talet återfick den putsen och sitt nuvarande utseende.

Förutom kyrkan är Spelvik känd för platsen där ett unikt bronsåldersfynd gjordes 1838.
Den så kallade Spelviksskatten.

Under ett arbete i kyrkvallen sprängdes en större sten bort och blottlade ett antal bronsföremål som placerats, förmodligen som en offergåva till gudarna, i jorden här för omkring 3 000 år sedan. En bronskupa, ett kvinnobälte, två broddar till yxor, två spjutspetsar och 12 halsringar samt småstycken av halsringar. Förmålen flyttades till Historiska museet i Stockholm där de idag finns att beskåda.

‹ Bilden till vänster är hämtad från Historiska museets digitaliserade samlingar.

Kyrkan stammar från 1100-talet, men långhusets västligaste travé och sakristian har tillkommit senare. Takstolarna på kyrkan och stigluckan som skymtar till höger i bild, ger liksom de på Spelviks kyrka, ett närmast fornnordiskt intryck. Kyrkan har fyra bevarade medeltida träskulpturer. Tre av dem är avbildade nedan. Äldst är det dominerande och välbevarade triumfkrucifixet från slutet av 1100-talet. Förmodligen samtida med kyrkan. Ett av få där originalfärgerna bevarats så väl. Den avbildade biskopsfiguren föreställer den helige Erasmus, som var biskop i Antiokia omkring år 300 och dog martyrdöden tre år senare. Skulpturen avbildar honom stående i en gryta, för att symbolisera en av de metoder, som de Romerska bödlarna använde för att ta död på honom. Men hur de än försökte så lyckades de inte ta död på honom.

Till slut kastades han i fängelse för att svälta ihjäl, men en ängel hämtade honom och på ett skepp seglade han västerut. I en vädig storm på havet var faryget nära att förlisa, men hans böner fick stormen att bedarra och han kunde stiga iland vid kusten av nuvarande Serbien. Där fortsatte han att förkunna Kristendomen och blev på nytt upptäckt, fängslad och torterad. Åter kom en ängel till undsättning och han kunde fly till Formia på den Italienska västkusten mellan Rom och Neapel. där han tillslut dog martyrdöden. Det var också i Formia som kulten kring Erasmus startade på 500-talet och myterna om hans äventyrliga resor och tillfångtaganden gjorde honom inte bara till ett skyddshelgon för regionen utan även för sjöfarare runt hela Medelhavet och så småningom nådde berättelserna ända upp till Mälardalen och våra farvatten.

Valvmålningarna är utförda av Albertus Pictor. Under 1700-talet kalkades målningarna över, men återupptäcktes 1952 under ett restaureringsarbete och knackades fram och retuscherades 1954. En reproduktion på trä av mästarens signerade självporträtt finns att beskåda med samma till höger under orgelläktaren när du stiger in i kyrkan. Texten är på latin och lyder översatt; Minns mig, Albertus, denna kyrkas målare.

Originalet något blekt av den ovarsamma överkalkningen skymtar på den högra valvpelaren i långhusets mitt (nedan till vänster). Utsmyckningarna skall ha bekostats av väpnaren och lågfrälsemannen Olof Johansson vars sätesgård var Sparsta i Lid. Legenden säger att detta gjordes som bot för begångna synder.

Målningarna är tillägnade Jungfru Maria och Den Helige Olof. Olav Haraldsson, som var hans egentliga namn, blev efter sin död Nordens första helgon. Ett mycket populärt helgon som flitigt brukades under medeltiden och gav upphov till de Nordiska pigrimsresorna till Nidarosdomen i Trondheim där reliker fortfarande finns bevarade. I Sverige tillängnades många kyrkor till S:t Olofs ära, ända fram till Gustav Vasa och bannlysningen av den Romersk Katolska kyrkan i landet.

Olav föddes 995 i Stein, Norge och dog den 29 juli 1030 i slaget vid Stiklestad strax norr om Trondheim. Redan som tolvåring drog Olav ut på Vikingatåg till Sverige och härjade i Mälaren, Östersjön och runt Danmarks kuster. Han deltog även i de Engelska tronstridigheterna och var där delaktig i ödeläggelsen av London Bridge. 1013, 18 år gammal, lät han sig döpas i Rouen, Normandie och antog på så sätt Kristendomen. 1015 landsteg han i Norge med endast några få män och genom list och beslutsamhet tog han den Kungliga makten från Jarlarna Håkon Eriksson och Sven Håkonsson.1016 grundlade han staden Borg, inte lång från den nuvarande huvudstaden Oslo, fast närmare Strömstad och nuvarande Sverige. Borg blev norsk huvudstad. Själv byggde han sig en Kungsgård i Nidaros (Trondheim). Som Kung tog han vid där släktingen Olav Tryggvason börjat några år tidigare. 995 döpte sig Tryggvason i England och som Kristen Kung över Norge mellan åren 995-1000 försökte han med våld och hot driva igenom Kristendomen i riket. Haraldsson fortsatte missionen på samma sätt, men 1028 blir han tvungen att lämna Norge och fly över Sverige till Gårdarike och Kiev, efter att Knut den Store, Kung av både England och Danmark, landstigit i Norge med en enorm här. 50 båtar hade seglat från England till Limfjorden där ytterligare förstärkningar anslöt sig inför seglatsen till Norge. Knut mötte inget motstånd utan hyllades som Kung och lovade beskydd åt de Norska stormännen. Haraldsson gjorde två år senare ett tappert försök att återta den Norska kronan och återvände med Svenskt stöd, men mötte ett alltför stort motstånd och stupade i slaget vid Stiklestad 1030. Hans helighet uppenbarade sig enligt legenden genast genom ett stort antal underverk, som skedde i närheten av hans undangömda lik. Kort efter hans död byggdes den väldiga domkyrkan, Nidarosdomen, i Trondheim till hans ära. Olofskulten var ett faktum och betydde sannolikt mycket för att Kristendomen fick sitt genombrott i Norden.

Den vanligaste bilden av S:t Olof är när han avbildas som Kung med krona, bilan och riksäpplet, tillsammans med en underliggare. Underliggaren skulle symbolisera den besegrade hedniska tron. Bilan en symbol för hur han led martyrdöden. Den medeltida träskulpturen till vänster är från Överselö kyrka på Selö i Mälaren.

I Lid kyrka har Albertus Pictor valt att skildra Den Helige Olof på ett lite anorlunda sätt i ett annat sammanhang. På bilden nedan till höger ser vi honom i sin båt hämtad från legenden Sankt Olofs seglats.

Olav och hans hedniske broder Harald tävlade om Norges krona. Striden skulle avgöras genom en kappsegling, där Harald seglade i den snabbe Ormen och Olav förde den tunge, otymplige Oxen. Olavs seglats blev ett mirakel, Oxen for fram över både vatten och land, och trollen som försökte hindra färden flydde slagna till sina hålor.

Den Harald som omnämns var Olavs yngre halvbror Harald Hårdråde, som deltog i slaget vid Stiklestad på Olavs sida och sedan var delaktig i uppförandet av Nidarosdomen.

Ovan till vänster ser vi konstnärens hyllning till Jungfru Maria, centralt placerad i den Kristna treenigheten; Fadern, Sonen och Den Helige Anden.

Kyrkan är ovanlig så tillvida att långhusets nordvägg saknar fönster. Under tidig medeltid fanns inga öppningar mot norr, men i nästan alla kyrkor har fönster senare tagits upp. I Lid har man nöjt sig med målade blindfönster. Anledningen till att äldre kyrkor saknar fönster på norrsidan har att göra med gamla traditioner och folktro. Faran och onda andar ansågs liksom nordanvinden komma från norr.

I nischen bakom talarstolen skymtar fragment av ett porträtt föreställande kyrkans mecenat, Olof Johansson på Sparsta sätesgård.

Märklig är också stigluckan i den östra bogårdsmuren. Den är troligen medeltida. Inuti löper en trappa upp till en öppning, som eventuellt tjänstgjort som predrikstol för gudstjänster i det fria. En trolig anledning till dessa andakter utomhus kan ha varit rädslan för smitta vid farsoter som pesten. Framför stigluckan står två runstenar. Den högra stenen låg fram till 1800-talets slut som tröskel till kyrkans sakristia. Den flyttades därefter till nuvarande plats invid stigluckan. Stenen restes till minne av Stenfrid och runorna lyder; Torun och Stenborg, de reste stenen efter sin moder Stenfrid, och Kar efter sin hustru. Den vänstra stenen har ett motiv som betraktaren kan uppfatta på lite olika sätt. Korset, hjulet och även solen kan läsas ut ur denna bild. För tankarna till ett årshjul eller kanske rent av en sinnebild för livets hjul. Den cirkelformade runraden berättar kort och gott; Björn reste stenen efter brodern Helge.

En magnefik kyrka på många sätt. Kyrkan vittnar om en rik trakt med mäktiga män. De olika tidstypiska kulturyttringarna speglas i kyrkans utveckling genom århundradena. Stenkyrkan uppfördes på 1100-talet. Kor och sakristia tillkom på 1200-talet. Vapenhuset i väster kan vara rester av ett kyrktorn, som enligt en uppgift från 1579 kan ha rasat. Vid början av 1400-talet försågs kyrkorummet med målningar av den så kallade Unionsmästaren. Åren 1759–1762 tillbyggdes korsarmar åt norr och söder. Runtuna kyrka är sannolikt tillägnad den populäre Norske helgonkungen S:t Olof, som tidigare presenterades i texten om Lids kyrka. På den senmedeltida storklockan står att läsa, översatt från latin; Denna klocka tillhör S:t Olof i Runtuna.

Valven i kyrkan är magnefika och tillsammans med korsarmarna skapas en underbar rymd. Valven är av samma typ som i Vadstena klosterkyrka. Det fina altarskåpet är ett Nordtyskt arbete från början av 1500-talet. Förmodligen från Lübeck.

Iögonfallande är det gravkor som på 1700-talet byggdes åt Landshövdingen i Jönköpings län friherre Mårten Lindhielm. Ett tämligen profant uttryck i den annars så sakrala miljön. En blandning av 1600-talets pampiga och svulstiga stormaktsiver hopflätat med 1700-talets folklore. Nästan lite humoristisk ton över både de kungliga porträtten och de leende målade änglarna. Träfigurinerna nedan stod utefter en av väggarna och speglar en helt annan mer andäktig stämning.

Likt Lids kyrka får Jungfru Maria en framträdande roll i Runtuna kyrka. Hon sitter som himladrottning i altarskåpets mitt, dessutom finns två träskulpturer av madonnan med barnet.

Ovan till vänster ett så kallat konsekrationskors. Vid invigningen av en kyrka på medeltiden i Norden tecknade den närvarande Biskopen med olja tolv kors på kyrkans väggar. Ett kors för varje apostel. Dessa kors fylldes sedan i med färg och omslöts av en cirkel. Dessa cirkelkors finns bevarade på lite olika ställen i de flesta av landets medeltida kyrkor.

Den fina sviten med prästporträtt är imponerande. Det lär inte finnas någon annan kyrka där så många prästpar avbildats, skriver Svenska Kyrkan på hemsidan som beskriver Runtuna Kyrka. Komministrar och Kyrkoherdar i par med sina respektive påminner oss om prästfruns i gamla tider mycket viktiga roll i församlingen. Det största prästfruporträttet föreställer Gertrud Malmenia 1644-1690. Hon lär ha varit särskilt älskad av församlingen och mycket from. När hennes make avled fick hon själv säga vem hon önskade som efterträdare, både som kyrkoherde och make!

I Riksantikvarieämbetets beskrivning av kyrkomiljön står; Svärta kyrka ligger i socknens norra del. När den första kyrkan uppfördes var Svärtadalen en vik av Östersjön. Vid vikens spets möttes vägarna från Rönö härads olika delar och här låg kungsgården Husby, på vars mark kyrkan uppfördes. Kyrkan ligger väl synlig från landsvägen mellan Nyköping och Mariefred.

Den första stenkyrkan i Svärta uppfördes troligen under 1100-talets andra hälft. Den bestod troligen av ett rektangulärt långhus med ett lägre och smalare kor i öster. Omkring sekelskiftet 1300 byggdes den om till en salkyrka med sakristia på norra sidan. Under 1400-talet uppfördes det breda västtornet och kyrkan fick ett vapenhus vid sydportalen. Under 1500-talet tillfogades troligen ett gravkor på kyrkans södra sida. År 1689 utvidgades kyrkan ytterligare genom att långhusets norra och södra del förlängdes åt väster. I mitten av 1700-talet revs kyrkans östra gavelmur och ett gravkor uppfördes invid kyrkans östra del.

I början av 1800-talet gjordes de förändringar som gav kyrkan sin nuvarande karraktär; en god representant för den stilrena nyklassicistiska sockenkyrkotypen, skriver RAÄ i sina noteringar under, Att säskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön. Transformeringen från de medeltida idealen till 1800-talets rena och strikta hållning blev fullständig och komplett med placeringen av det gyllene korset med glob på det medeltida tornet. På många kyrkor uppförda under medeltiden är det lätt att se årsringarna och följa utvecklingen. Här måste du verkligen använda fantasin.

Vid samma tid uppfördes också de två fristående gravkoren på var sin sida om kyrkans nuvarande huvudingång i det medeltida breda tornrummet. Det norra tillhörde Norshammars bruk och det södra tillhör genom fideicomiss* Sjösa gård. Sjösakoret uppfördes år 1827 enligt en inskriptionstavla på byggnadens gavel. Norshammarskoret är förmodligen något äldre eftersom det finns en uppgift om att landshövding Pehr Abraham Örnskiölds kista flyttades från Allhelgonakyrkan i Nyköping till gravkoret vid Svärta kyrka år 1816.

*Fideicomiss är ett förordnande, vanligen i testamente, varigenom föreskrivs att viss egendom ska, utan att kunna avyttras, i viss angiven ordning tillfalla den ene efter den andre inom en viss släkt eller grupp av personer. I allmänt språkbruk menas med fideikommiss valigen den egendom som förordnandet omfattar.

Fler spännande kyrkor hittar du på unikaboxen.net/kyrkor

Källor: Länsstyrelsen Södermanlands Län | Svenska Kyrkan | Wikipedia | Riksantikvarieämbetet | Bengans Historiasidor